Skurk.nu

"Schack matt."
Stefan läste av brädet, bet sig i läppen och kliade sig på näsan. "Hmm ..."
"För helvete, Stefan", sade Milo, "det är schack matt."
"Mhm..."
"Igen."

De satt i fängelsets bibliotek. Utanför hördes mumlande röster, svordomar och skratt. Stefans naivitet hade tjänat honom väl den första tiden i fängelset; ingen depression i annalkande, istället lyste möjligheternas stjärna upp vägen framför honom.

Kåken vimlade av utsiktslösa busar och mer eller mindre organiserade gäng. Stefan kände igen några av namnen från utsidan – namn han hört på avstånd, i rykten och vandringssägner. Plitarna var okej; inte som i staterna, utan lugnare på något sätt. Kanske hade de lägre lön än amerikanarna. Stället i sin helhet var generellt mer städat än han föreställt sig – åtminstone på utsidan.

Stefan puttade omkull sin kung och lade händerna bakom huvudet. "Det var då fan också. Hade jag inte vetat hur jävla lat du är så kunde jag ha trott att du tränat i smyg." I andra änden av rummet såg han hur två fångar tittade sig skyldigt omkring medan de lät någonting i deras händer byta ägare. Han tittade på den plit som för närvarande stod posterad i rummet. Han stod med ryggen mot väggen och scannade rummet efter fuffens – eller låtsades scanna rummet efter fuffens. Det var svårt att avgöra.

De två fångarna skildes åt. En gick ut medan den andra tog första bästa bok från en av bokhyllorna och satte sig ner vid ett bord. Stefan sneglade under bordet och såg hur killens hand fann sin väg in under den marinblå luvtröjan och ner i kalsongerna. Ansiktet pryddes av ett kort men fluffigt rött skägg och skallen var rakad – eller flintskallig. Det var svårt att avgöra.

"Du. Ögonen på mig."
Stefan vände sig hastigt mot Milo. "V–va?"
"Jag har lovat att beskydda dig här inne, så då vill jag att du håller ögonen på mig."
Stefan sneglade mot mannen igen – som om han var socker från en vaniljbulle som Stefan inte fick slicka från sina läppar. "J–jag bara–"
"Kom. Vi går nu." Milo ställde sig upp och började plocka ner pjäserna i den lilla lådan.
"Va fan, hur länge ska vi hålla på såhär? Vi har inte fått något gjort på flera veckor. Laxhonorna strömmar omkring mig som i en jävla fors om våren, och jag sitter här som en könsstympad laxhane och tittar på när de andra pippar pitten blå. Det finns stålar att tjäna här, fattar du?"
"Inte om de andra laxjävlarna sticker ner oss."
"Laxar kan inte sticka, Milo. De har en näbb."

Rödskägg ställde sig upp, lade tillbaka boken i hyllan och började gå mot dörren. Pliten ägnade honom inte en blick – vilket gjorde Milo osäker. Mannen med skägget var sannolikt en knutte, en Blood Hog eller från något annat mindre gäng. Deras närvaro var stark innanför fängelsets väggar och det var bäst att hålla sig ur vägen.

"Ursäkta mig", sade Stefan och tog tag i mannens arm. Pliten vände sig genast om och mannen stannade. Milo satte salivet i halsen. "Jag behöver byta några ord med din ... chef. Gärna idag om det går bra."

Mannen med det fluffiga skägget grep tag om Stefans hand och klämde åt så att den knastrade. Pliten såg på medan Rödskägg drog loss den från sin arm och synade Stefan med sina ljusblå ögon.

Ljudet från klockan som tickade på väggen fick tag i Stefans uppmärksamhet och han tyckte sig höra hur slagen ekade i rummet. Smärtan i handen sköt som en blixt genom armen. Han slet åt sig handen och gömde den i armhålan medan han bet ihop och kände ögonen tåras. "J–ja alltså ... jag har ett ...", han slängde en blick åt plitens håll och sänkte rösten, " ... ett affärserbjudande, s–som jag tror att ni skulle finna mycket tilltalande."

Två timmar senare låg Stefan i fosterställning på sin säng. Ögat var svullet som en tennisboll och en tand låg kvar i omklädningsrummet. Han hade pissat blod.
Milo steg in i cellen.
"Var ... i ... helvete ... höll ... du ... hus?" Stefan pressade ut orden mellan tänderna. Lysröret surrade i taket.
"Vad har hänt?"
"Vad som ... hänt?" Tårar av vrede fick det svullna ögat att svida. "De ... hoppade på ... mig. Jag hade ... ingen chans. Trodde vi hade", han flåsade, "bestämt att ... du skulle skydd–"
"Jag var i kökstjänst, Stefan."
"Ha!" Stefan gav ifrån sig ett ljud som var menat att tolkas som ett skratt. "Kökstjänst? Milo ... pigan ..." Han försökte sträcka på sig men någonting var trasigt i magen och smärtan skickade honom tillbaka till fosterläge igen. Kudden var blöt av svett.
"Hade jag vetat att–"
"Ha! Lägg ... av. Jag är här ute ... och krigar ... för oss, för vårt leve ... bröd ..." Milo rynkade pannan medan Stefan fortsatte. "Krigar, hör du det? Försöker ... göra affärer och försöker släta över ... eventuella meningsskiljaktigheter ... så att du och jag ... ska ... komma härifrån ..." Stefan tog ett djupt andetag och utstötte en svag hostning, "med livet i behåll."
Milo satte sig ner på sängen bredvid honom. "Förlåt. Jag var i köket, jag hade ingen aning."
Stefan grymtade. "Hm, ja ... men jag menar all ... var. Jag kan inte ... göra det här ... själv. De krävde att vi kickar ... upp ... femtio procent av ... det vi tjänar i Majorna ... till Vipers MC."
Milo fnös. "Femtio procent? Vilka tror de att de är?"
"Ja ... det var ... precis vad jag sa ..."
"Vänta, sa du det till dem?"
"Jag sa att de skulle tjäna mer ... på att ... lämna tillräckligt mycket kvar åt oss ... så att vi har utrymme att expandera."
"Jaså? Och vad sa de då?"
Stefan hostade. Det kom blod på täcket. "De spöade skiten ur mig."

¨¨¨

Han stod i en gränd, med ryggsäcken tight fastspänd och handen i fickan. Det duggade lätt. Efter förra gången hade han bestämt sig för att skaffa sig en kniv. Nedsparkad och bestulen på tjugo gram gräs – visserligen de sista av det första hektot som tur var, men det skulle inte ske igen. De här första veckorna hade verkligen varit fyllt av lärdomar.

Två gestalter dök upp bakom hörnet och gick mot honom. Han såg bara siluetterna av dem i mörkret. Greppet om kniven hårdnade. Ljudet från regnvattnet som droppade från taken ekade mellan tegelhusen.

"Tjo", sade en av dem, ungdomar såg han nu att de var, med kepsar och moppemustascher. "Två." Han tog emot deras pengar i ett smidigt handslag – han hade tränat väl – och gick bort till ett stuprör bakom sig, hela tiden sneglande åt deras håll. Han plockade fram de två sista påsarna och gick tillbaka till ungdomarna som nickade och lämnade honom ensam i gränden igen. Han pustade ut. Dags att gå hem.

Det ringde på telefonen.
Vladi.

Femton minuter senare satt de mitt emot varandra i Einars lägenhet och tittade på gräset som låg på bordet mellan dem.
"Och du fick tag på det här ... hur då?" frågade Vladi.
"Tja ... jag kan inte riktigt ... Det var Stefan som–"
"Vänta nu. Hänger du fortfarande med Stefan? Jag sa ju till dig att kapa loss dig från honom – det var flera månader sedan."
"Jag vet, men–"
"Han är en jävla idiot, Einar. Hur dum som helst. Han kommer få dig inburad."
"Eh, egentligen så är det lite tvärtom. Han sitter inne nu."
Vladi skrattade högt. "Va? Sitter han inne? Det var fan på tiden! Varför då?"
"För att han", Einar svalde. Han och Vladi hade aldrig haft några hemligheter för varandra. Ända sedan de var barn hade de värderat och lyckats vårda sin relation. "För att han inte tjallade på sin kompis."
Vladi stannade upp. "Vänta ... handlar det här om Milo? Jag hörde att Milo dömdes för att ha klippt August, Vipers langare i Majorna. Var ... var Stefan med när han klippte August?"
Einar ryckte på axlarna och kisade med ena ögat.
"Så ni tog kål på grabben, baxade hans gräs och nu går du runt och säljer det?"
"Ja, eller ... nåt åt det hållet. Men det var inte planen", började han försvara sig. "Det var Milo som tappade det och drog en puffra från ingenstans och sköt ner honom."
"Han har alltid hatat honom", sade Vlade och lutade sig tillbaka i fåtöljen med händerna bakom huvudet. Han suckade och tittade ut genom fönstret. "Oj oj oj ... så det var alltså så det gick till. Jag fattar varför knuttarna är förbannade. Får de veta att du går omkring och säljer Augusts gräs så ligger du knasigt till, kusin."
Det var då det slog honom. "Kanske ni vill köpa det av mig istället? Det är inte som att jag njuter av att gå runt där ute och oroa mig för att bli nersparkad igen."
"Nersparkad? Har du blivit nersparkad?"
Einar ångrade sin sladdriga tunga. "Äsch, det var inget."
"Vem gjorde det?"
"Två killar, rakade skallar. De skrattade och slog ner mig. Så jag köpte en kniv."
"Kni- Okej, såhär gör vi. Jag köper gräset av dig."
"Ja, bra, jag–"
"MEN, till grossistpris såklart."
"Ja, det går att sälja för–"
"Åtta-, niohundra per femma, jag vet. Jag köper det av dig för fem."
Det plingade till från köket. Einar gick dit och hämtade vattenkokaren. Han hällde upp i sin kusins kopp först och sedan i sin egen.
"Havremjölk?"
"Gärna." Vladi följde hur mjölken skapade som ett svampmoln under téets yta.
De drack några klunkar i tystnad.
"Sex."
"Jag kan inte köpa det av dig för sexhundra spänn, Einar."
"Men jag har lovat Stefan att–"
"Stefan?" Vladi ställde ner koppen och lutade sig fram mot sin kusin. "Jag lovar dig, om du säger hans namn igen så får du sälja gräset själv. Du får fem. Det är ett jävligt bra grossist-kusin-kompis-pris, och det vet du."
"Okej då", suckade Einar och tittade ut genom fönstret. Han fantiserade om hur det såg ut i fängelset, bakom galler, men mc-knuttar överallt. Han hoppades att Stefan och Milo var oskadda.

¨¨¨

Milo hjälpte Stefan att byta kläder. Kalsongerna var fulla av blod. Det läckte ur honom. Utanför hördes det vanliga sorlet av ruffiga busar som skrattar, svär och tjafsar.
"Bäst vi får dig till sjukstugan, kompis."
"Nej, för fan. Inte ... sjukstugan" Det högg till i bröstet på honom och han kved, kroppen drog ihop sig reflexmässigt som en kattunge som fått en hjärnskada. "Vi får inte ... visa ... några tecken ... på svaghet." Han gled ner mot golvet men Milo fångade upp honom innan skallen slog i betongen.
"Jag har dig, kompis. Det är lugnt, jag har dig." Han slängde över Stefans arm över hans nacke. "Ingen fara att vara svag. Det här är bara startbanan. Härifrån kommer vi att stiga, kompis. Som fenix. Det här är bara början, njut av resan. Det kommer bli mycket jobb när vi är kungar."

¨¨¨

Önskemål:
+ 17 000kr för försäljning av 110g cannabis
- 1000kr för Einars stilettkniv.
- de 20g cannabis som Einar blivit bestulen på
+ De 270g som kvarstår sålda till Vladi och 414-kartellen för 27 000kr (270g / 5 X 500kr) vilket tillsammans med de ovan nämnda 17 000kr, minus 1000kr för stilettkniven, blir 43 000kr
+ Att de 50 000kr som Einar har på sig (som står i min bio/inv) adderas till min summa pengar i det nya pengasystemet.

Eftersom att vi kommunicerat tidigare och jag vet att du välkomnar feedback på din text så kommer jag att inkludera det här.

Jag uppskattar att du bygger kring två redan existerande gäng och således håller världen vi leker i lagom liten. Både Vipers MC och 414-kartellen utvecklas, bland annat tack vare dig. Jag uppskattar också att Stefan misslyckas med allt han tar sig för, haha, det är skönt att veta att det kommer gå åt skogen när jag läser. Jag längtar till att få se vilket sorts korthusimperium han kommer att bygga upp tillsammans med Milo och Einar.

Vad gäller dialogen mellan Einar och Vladi så skulle det ha gett mycket känsla att ha mer omvärldsbeskrivningar. Jag vill känna, höra, lukta och se framförmig vad de gör, blickar, rummet osv. Jag vill använda mina sinnen mer. Nu är det mycket dialoger efter varandra utan miljö- eller karaktärsbeskrivningar. Dialogen är bra, men jag hade älskat om det var mer beskrivande fluff mellan replikerna.

Stefan Börjesson skrev: ↑

sön 06 okt 2019, 22:55

Önskemål:
+ 17 000kr för försäljning av 110g cannabis Beviljas
- 1000kr för Einars stilettkniv. Beviljas. Han har nu en stilettkniv.
- de 20g cannabis som Einar blivit bestulen på Japp. Släng dem.
+ De 270g som kvarstår sålda till Vladi och 414-kartellen för 27 000kr (270g / 5 X 500kr) vilket tillsammans med de ovan nämnda 17 000kr, minus 1000kr för stilettkniven, blir 43 000kr Japp. Jag vet att du hade kunnat få nästan det dubbla för dem om du sålt dem själv. Jag gillar att du inte försöker gå "maximera-optimera-OP-vägen".
+ Att de 50 000kr som Einar har på sig (som står i min bio/inv) adderas till min summa pengar i det nya pengasystemet. Självklart!

Bara så du vet – din strafftid är över sedan länge. Du är fri att när som helst lämna fängelset. Men jag antar att du har koll på det redan.