Dubbelt så hårt

[Elin Cronstrand]

Sedan hon flyttat till Masthugget, i början av våren, hade hennes tränande ökat en hel del. Hon antog att det var ett sätt för henne att försöka bli av med den bitterhet som vällde över henne när hon tänkte på sitt jobb. Det var skönt att försöka skingra tankarna lite, men det var lättare sagt än gjort. Mestadels när hon sprang längs stigarna i Slottskogen kom tankarna obönhörligen in på den orättvisa behandling hon hade blev utsatt för på avdelningen. På de manliga kollegorna som spelade tuff polis. På enhetschefen som var en skitstövel, som skämtade om allt och skrattade för högt, för länge. Det bildades små nätta spår på den upptrampade stigen efter hennes steg. Hon hade ingen aning om vart hon var på väg, hon bara sprang vidare under de gulnande träden. Hennes lungor protesterade. Naturen här var helt annorlunda från det där äkta och vilda, det här var motionsspåret i Slottsskogen. Ibland på sina löparrundor såg hon trots det ibland både rådjur och harar. Det hade börjat skymma. Skuggorna växte sig större och längre. Hennes blonda hår var uppsatt i en tofs och det svängde fram och tillbaka i hennes guppande steg. Hon sprang som sluttappen i ett maraton, som om hon sprang på en väg utan slut, utan något mål. Vilket var inte en helt osann metafor. Bakom hennes rygg fanns Verkligheten, framför henne fanns bara den mörka skogens gestalt. Just nu ville hon försvinna och slukas upp av skuggorna. Elin känner hur svetten rinner ned för hennes nacke, mellan skulderbladen och ned för ryggen. Hon känner hur munkjackan klänger mot hennes våta bröstkorg och mage.

När den mörka gestalten uppenbarade sig framför henne på stigen kändes det för henne som att personen uppstått ur tomma intet. Hastigheten var sådan att det inte fanns någon möjlighet för henne att sakta in. Istället väljer hon att våldsamt bromsa med hjälp av sina hälar. Ett djupt spår dras upp på den jordtrampade stigen. Elin vrider sin kropp bakåt och snart var det inte bara hälar som hjälpte till att bromsa... Händer. Armbågar. Lår. Hennes kropp vrider på sig och när den väl stannar upp är den redan nere på marken. Hon halvsitter (alternativt halvligger), cirka en halvmeter från personen. Med sina händer bakom ryggen, hennes nävar i jorden slänger Elin tillbaka sitt huvud, släpper taget och låter armar ge vika. Hon lägger sig platt ned på rygg. "Fan..." Hon fortsätter att alternera mellan att flämta och prata. Hennes bröst stiger och sjunker våldsamt. "Är... du o..okej ?!" Hon ligger en stund och andas, innan hon vrider på sitt huvud och blickar mot den andra personen på stigen.